Har på senaste tid med risk att låta klyschig och djup, stannat upp och varit så tacksam över allt i livet. Många brukare på jobbet som lämnat på senaste tid vilket jag tror fått mig omedvetet att börja fundera. Funderat och analyserat - och just bara känt tacksamhet. Över små självklara ting, som vid närmre eftertanke inte ens är självklara. Livet passerar medan man är så uppe i vardagen med saker som man tar för givet. Jag kan med handen på mitt hjärta säga att jag inte fören nu, lärt mig släppa små saker runt om. Små saker som ändå gör så mycket. Där jag prioriterar energi som ömsesidigt ger mig något tillbaka. Och att jag kommit till en punkt i livet där jag genuint även känner att jag accepterar mig som jag är, med alla mina brister och skavanker, men som ändå definerar mig. Orden måste, ska inte, får inte existerar inte längre. Jag gör det jag vill, och lever livet. Det enda liv jag har. För att i slutändan kunna se bakåt med alla minnen om hur jävla kul man haft och över hur Många roliga saker man gjort.